Augusti 1914. En het sensommarmånad då världen stacks i brand och en oöverstiglig brandgata mellan två epoker höggs upp. En månad då Europas guldålder fick ett abrupt slut. En månad då första världskrigets meningslösa vansinne tog sin början, då en halv miljon döda och sårade i slaget vid Marne gav en föraning av vad som komma skulle vid de ännu större tragedierna i Verdun och Sedan. En månad då fröet till andra världskriget och de fascistiska, nazistiska och kommunistiska diktaturer som skulle komma att plåga 1900-talets Europa såddes. En dramatisk månad vars efterdyningar påverkar oss än idag, etthundra år senare.
För att parafrasera ett bevingat uttryck som en av aktörerna i detta tragiska ödesdrama, Winston Churchill, formulerade i ett annat ödesdrama, ett kvarts sekel senare: Sällan har så många gjort så stora felbedömningar med så katastrofala konsekvenser som just under augusti 1914.
Ibland händer det att en gammal bortglömd bok plötsligt börjar pocka på uppmärksamhet var gång man passerar bokhyllan. Barbara W. Tuchmans klassiker Augusti 1914 (The Guns of August) är en sådan bok; 500 Pulitzer Prize-belönade sidor om tiden från den förste augusti 1914 (då Tyskland förklarade Ryssland krig), via de tyska arméernas till synes oövervinnerliga offensiv genom Belgien och Frankrike, till slaget vid Marne den 5–12 september – då den tyska offensiven mot Paris hejdades i allra sista ögonblicket. Ett slag som markerade början på det långa, blodiga och meningslösa skyttegravskrig som beskrivits så träffande i Erich Maria Remarques ”På västfronten inget nytt” och i Stanley Kubricks film ”Paths of Glory”
Boken publicerades redan 1962, men känns minst lika relevant idag (och har passande nog nyligen kommit ut i ny engelsk upplaga). Första världskriget i allmänhet och ledares förmåga att fatta beslut som går tvärs emot deras intressen i synnerhet, var två teman som Barbara Tuchman med sin skarpa observationsförmåga och djupa förståelse för människans mera destruktiva drivkrafter återvände till åtskilliga gånger. Tex i The Proud Tower (om tiden fram till första världskriget), Zimmermans telegram (om USA:s inträde i första världskriget) och förstås i The March of Folly: From Troy to Vietnam (Dårskapens vägar). Men ingenstans går hon så på djupet och demaskerar lika skoningslöst de olika aktörerna ,som just i Augusti 1914.
I Augusti 1914 är hjältar, för att låna ett engelskt uttryck, ”Few and far between”. Betydligt vanligare är kungar, presidenter, befälhavare och militärer som – av olika skäl – agerar irrationellt, kontraproduktivt och verkar märkligt oförmögna att se världen som den verkligen är. Det är ingen slump att en annan författare, Christopher Clark, förra året valde titeln ”The Sleepwalkers” på sitt 736-sidors epos om tiden som leder fram till första världskriget. Ett av skälen till att katastrofen blev så stor som den blev, var ju att så många av de ledande aktörerna agerade just som sömngångare: Fast i tankemönster som obevekligt förde dem allt närmare och över stupet; oförmögna att se konsekvenserna av sina handlingar.
Ryske tsaren, Nikolaj II – och skrämmande många av personerna runt honom – är det kanske tydligast exemplet. Ryska hovet – med sina märkliga ”hangarounds” som den sinistre munken Rasputin – ryska regeringen och ryska krigsmakten är så långt från en meritokrati man kan komma.
Befälhavaren för BEF, British Expiditionary Force i Frankrike, fätmarskalk John Denton Pinkstone French, 1st Earl of Ypres, KP, GCB, OM, GCVO, KCMG, ADC, PC, tappar alla sina fina titlar till trots upprepade gånger helt fattningen och måste mer eller mindre tvingas till att slåss i det avgörande ögonblicket – först genom att den brittiske krigsministern Lord Kitchener fick ta specialtåg och en snabb kryssare från London till Paris för att ta honom i örat, sedan genom att den franske överbefälhavaren Joffres chaufför i ilfart kör Joffre 185 km till Frenchs högkvarter i det avgörande ögonblicket . När Joffre – som inte har någon formell befogenhet att ge britterna order – barskt låter meddela att: ”Monsieur le maréchal, Englands ära står på spel”. ”Jag kan inte tro att den brittiska armen kan vägra att utföra sin andel i denna enastående kris … historien skulle strängt döma er frånvaro”, rodnar French och med tårarna rullande ner för kinderna lovar han att göra allt britterna kan i slaget vid Marne.
En tredje djupt destruktiv aktör är Tysklands nyckfulle kejsare Wilhelm II, som helt blandar ihop sina personliga drivkrafter med Tyska Rikets, han drivs både av ett personligt mindervärdeskomplex (inte minst i förhållande till sin morbror, den engelske kungen Edward VII) och ett tyskt nationellt mindervärdeskomplex. Det blir inte bättre av att han i likhet med sin ryske kusin Nikolaj II omgav sig med dåliga rådgivare, smickrare och inskränkt preussisk adel. Rikskansler Otto von Bismarck – som hade kunnat hejda kaiser Wilhelms II:s värsta infall – kom kejsaren snart på kollisionskurs med och avskedade bryskt 1890.
Wilhelm II:s mål, ivrigt påhejad av den tyska militären, tycks vara att både han och Tyskland skulle tas på allvar och som en riktig stormakt, med både högsjöflotta och kolonier, bli en respekterad – och fruktad – medlem i de fina rummen. Hans världsbild var lika vinklad som fragmentarisk, i Zimmermanns telegram fördjupar Tuchman bilden av den tyske kejsaren. En pikant detalj är att han varje morgon blev serverad en egen kejserlig morgontidning i guldtryck där medarbetarna sammanställt notiser ur världspressen som passade Wilhelm II:s världsbild. Ledare omgivna av jasägare som ”skyddar” dem från dåliga nyheter är regel snarare än undantag, men de är sällan verklighetsförfalskningen tar sig sådana proportioner. I Zimmermanns telegram leverererar fö Tuchman en alldeles underbar sågning av såväl den tyske kejsaren som den samtida amerikanske presidenten Woodrow Wilson, vars idealistiska och religiöst färgade syn på internationell politik definitivt inte gillas av realisten Tuchman. ”Fakta skulle ha övertygat vem som helst utom Wilson. … Trots att historien aldrig uppvisat två män som varit mer olika varandra, hade Wilson en egenskap gemensam med Kaisern – han ville inte lyssna på ovälkomna åsikter. Wilhelm var rädd för dem, men Wilson betraktade uppfattningar som stred mot hans egna som helt enkelt bortkastade.”
Ett personligt behov av uppmärksamhet och upprättelse i kombination med en orealistisk och förskönad bild av världen, är två faktorer som spelar en avgörande roll både för den katastrof Tyskland drabbas av och för den katastrof hela världen drabbas av. Parallellerna mellan Wilhelm II:s och Vladimir Vladimirovitj Putins personliga drivkrafter är slående – och så här hundra år efter första världskrigets början – rätt skrämmande.
Kombinationen av självhävdelsebehov och önsketänkande är för övrigt inget som är begränsad till politiken och militären, det finns gott om exempel på företagsledare som allvarligt skadat de företag de är satta att leda, eftersom de – likt Wilhelm II och Putin – mer låtit sina personliga drivkrafter – än rationalitet, Excelkalkyler och det som är bäst för företagen – styra. Den som vil fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag studera de tre ”Larsarna” inom svensk näringsliv Lars Nyberg (Telia), Lars G. Josefsson (Vattenfall) och Lars Ramqvist (Ericsson/Skandia).
Till de få som under augusti 1914 kommer i närheten av hjältestatus hör Belgiens kungs Albert och Paris försvarare Joseph Gallieni. Mer om Galliani senare men han var onekligen en personlighet utöver det vanliga. En etnisk italienare (föräldrarna hade invandrat till Frankrike), han talade fem språk flytande och gav följaktligen sina memoarer den mångtydiga och mångspråkliga titeln ”Erinnerungen of my life di ragazzo”. För nationalistiska invandrarkritiker, SD-style, måste det vara en besk ödets ironi att patrioten som bidrog till att rädda Frankrike i ett av första världskrigets mest kritiska ögonblick, var just en invandrare. Verkligheten stämmer inte alltid med fördomarna.
För några andra som den franske överbefälhavaren Joseph Joffre är bilden mera komplex, han gjorde visserligen dramatiska felbedömningar i inledningen, men behöll lugnet, förmågan att ta in omvärldsinformation och lyckades i sista ögonblicket vända det som såg ut att bli en total katastrof för Frankrike. Utan radarparet Erich Ludendorff och Paul von Hindenburg hade Tyskland förmodligen förlorat det viktiga slaget vid den historiskt laddade orten Tannenberg – och därmed stora delar av Preussen – till Ryssland. Samtidigt går inte att komma ifrån att Ludendorff var en genuint osympatisk krigshetsare som efter kriget sökte sig till nazistpartiet och deltog i Hitlers Ölkällarkupp 1923. Och Hindenburg blev ju faktiskt den som – låt vara under våndor – utsåg Herr Hitler till rikskansler 1933. Samma person kan både vara den som räddar nationen och nationens baneman, allt beroende på omständigheterna.
Barbara W. Tuchman lyfter också fram några som gjorde det bästa möjliga av hopplösa situationer. Befälhavaren för femte franska armén Charles Lanrezac, som tidigt insåg att hela den franska Generalstabsplan 17 var ett luftslott , den tyske generalen Hermann von François som spelade en avgörande roll i slaget vid Tannenberg och den engelske generalen Horace Lockwood Smith-Dorrien, som fördröjde tyskarnas framryckning mot Marne, är kanske de som av historien ges de viktigaste rollerna. Ironiskt – och intressant – nog berodde deras framgångar i samtliga fall på ren insubordination. Och här finns faktiskt en av de många viktiga – och tidlösa – lärdomar Augusti 1914 bjuder på.
Hierarkiska organisationer, alldeles oavsett om de finns inom politiken, militären eller näringslivet, bygger på antagandet att högsta ledningen har bäst strategisk överblick, bäst information om omvärlden, bäst kunskaper om den egna organisationens förmågor och svagheter och därmed de bästa planerna inför framtiden. Kort sagt att organisationen har turen att begåvats med en Jack Welch, Ingvar Kamprad, Richard Branson eller Steve Jobs i toppen. Eller kanske snarare en idealbild av Welch, Kamprad, Branson och Jobs. Mer om Steve Jobs kan man läsa i Adam Lashinskys bok Apple från insidan.
I praktiken fungerar det väldigt sällan så; och det gjorde det definitivt inte under första världskrigets första månad. Det finns en lång rad välkända psykologiska mekanismer som både bidrar till att filtrera den information som faktiskt når ledningen och försämrar ledningens förmåga att rätt tolka denna information. Selektiv perception, önsketänkande, magiskt tänkande, ”business blindspots”, ”groupthink”, ja-sägeri, traditioner (”så här har vi alltid gjort”), rädslan för ”sunk cost” (ju mer man investerat i ett projekt, desto svårare blir det psykologiskt att avbryta det, då har man ju förlorat allt man redan satsat. Goda pengar slängs efter dåliga, Hallandsåstunneln style), etc, etc.. Har man dessutom – som var så tydligt i de tyska och ryska hoven – inkompetenta rådgivare utan integritet ökar risken för misstag drastiskt.
Det finns också ett antal välkända och beprövade mekanismer (djävulsadvokater, skunkverksamhet, scenarioanalys, rollspel etc , etc) för att på ett konstruktivt och systematiskt sätt ta in kunskaperna från dem som befinner sig närmare verkligheten och dem som har andra perspektiv i beslutsprocessen. Mina finska kollegor brukar aldrig tröttna att påpeka att ett av skälen till att Finland klarade sig så väl mot ett övermäktigt Sovjetunionen under finska vinterkriget var just att man både ställde krav på att all information från fältet skullerapporteras in till ledningen, hade förmågan att snabbt fatta rimligt korrekta beslut baserat på denna information och förmågan att få organisationen att kraftfullt genomföra dessa beslut – och snabbt ge signaler tillbaks om det kom fram ny information som gav anleding att ompröva besluten.
I en situation, som i augusti 1914, när dessa mekanismer inte fanns på plats, när ledarna agerade sömngångarmässigt, kan det faktiskt det minst dåliga vara att man längre ner i organisationen – närmare den osminkade verkligheten – handlar i strid mot givna order från toppen. Det kommer att bli fel ibland, riktigt fel emellanåt, men i Tuchmans bok finns åtskilliga exempel på hur sund insubordination – paradoxalt nog – räddade högsta ledningen från olika hotande katastrofer. Ledarskap i praktiken – och framförallt i krissituationer – fungerar inte alltid som i managementslitteraturens sköna värld.
Mer insubordination, kritiskt ifrågasättande och reflexion skulle inte minst ha behövs under processen som ledde fram till första världskriget. I många av det artiklar som skrivits inför hundraårsjubileet är det lätt att få intrycket att det handlar om ett krig som kom till av misstag; ett krig som ingen egentligen ville ha. Skotten i Sarajevo ses som den utlösande faktorn; de komplicerade mönstret av europeiska militärallianser satte igång ett förlopp som ingen kunde hejda. Och visst var Balkan en krutdurk, själve Bismarck hade ju redan 1888 förutspått att ”någon liten idiotisk händelse på Balkan” skulle bli den gnista som tände följande krig. Och visst bidrog allianserna till att gnistan på Balkan kunde utvecklas till en global storbrand.
Men skälen till att det blev storkrig var mycket djupare och mycket mera mångfacetterade än så. Det blev krig för att man ville ha krig, några (som Tyskland och Frankrike) ville ha krig för att de trodde sig kunna vinna på det, andra (som Storbritannien och Österrike Ungern) ville ha krig för att de trodde att de skulle förlora sin position om det inte blev krig. Historien går faktiskt tillbaks ändå till Wienkongressen hundra år tidigare då Europas karta lagdes fast och allianser skapades för att säkra fred och status quo. I stort sett hade systemet fungerat och överlevt såväl interna revolutioner (inte minst 1848), Krimkriget och fransk-tyska kriget. 1914 hade Europa haft fred i 43 år – och man kunde nästan börja tala om en fredströtthet.
Tuchman använder sig att ett skickligt dramaturgiskt grepp för att teckna drivkrafterna bakom kriget. Hon låter oss följa med till den engelske kungen Edward VII:s begravning 1910, där alla som hade något att säga till om i Europa finns samlade och merparten av kungligheterna var släkt med varandra – och med Edward VII (rojalister som tror att monarki eller släktband förhindrar krig har all anledning att läsa Augusti 1914). Genom deltagarnas – och i synnerhet Wilhelm II:s ögon – framträder bakgrunden till kriget.
En geopolitisk drivkraft är att styrkeförhållandet mellan Europas olika makter förändrats så drastiskt sedan Wienkongressen 1814. Då fanns varken ett enat Tyskland (som föddes och visade sin styrka i kriget med Frankrike 1870 – 1871) eller ett enat Italien. Ryssland hade blivit en koloss på lerfötter, dubbelmonarkin Österrike-Ungern brottas också med stora utmaningar, 11 officiella nationaliteter, en åldrande kejsare och granne med ett Balkan där Serbiska nationalister (inspirerade av de Italienska nationalisternas framgångar) ser möjligheter att flytta fram sina positioner på såväl det Osmanska väldets som på Österrike Ungers bekostnad. Just det Osmanska riket (nuvarande Turkiet) betraktades som Europas sjuke man, en sjuk man kring vilket asgamarna redan hade börjat kretsa, ivrigt väntande på att få en chans att dela upp bytet.
Nyväckt nationalism, kolonialism och imperialism spelade också en viktig roll. För även om stormakterna lyckades undvika krig i Europa, så var inte deras krigsmakter overksamma. Långtifrån. Man byggde imperier, förde kolonialkrig och skaffade sig besittningar i Afrika och Asien. Tyskland, som hade kommit sent till den koloniala huggsexan, lade enorma resurser på att snabbt bygga upp den högsjöflotta som krävdes för att skapa ett kolonialvälde. Något som i sin tur hotade och provocerade det brittiska imperier som ansåg sig vara helt beroende av sin övermakt på haven för att kunna bevara ett världsomspännande imperium över vilket det sades att solen aldrig gick ner.
Spänningarna mellan Tyskland och Frankrike hade också vuxit. I Fransk-tyska kriget 1870-71 hade uppkomlingen Tyskland i grunden förödmjukat det anrika Frankrike. Frankrike, som i freden förlorade viktiga landområden, främst Elsass Lothringenn(Alsace och Lorraine), hade använt mellantiden till att slicka sina sår, rekonstruera krigsmakten och ville nu ha revansch. ”Förödmjukelsen vid Sedan dröjde kvar som en mörk skugga på det franska självmedvetandet. ”N’en parlez jamais, pensez-y tourours” (Tala aldrig om det, tänk ständigt på det)” skriver Tuchman om fransmännens heliga vrede och revanschlust.
Skälet att det blev krig var således att det byggts upp spänningar på så många fronter; läget hade blivit så instabilt, att det räckte med en gnista – vilken gnista som helst – för att starta en Domino-effekt. Många såg ett krig som oundvikligt, de flesta räknade dock med att det skulle komma några år senare, 1916 eller 1917. Ett varsel om det kommande storkriget var för övrigt att de europeiska militärutgifterna ökade med 50% mellan 1908 och 1913.
Vad få – om ens någon – räknade med var hur totalt och hur långvarigt kriget skulle bli. Inget ville ha ett långt krig, ingen planerade för ett långt krig, ingen trodde på ett långt krig. Militära tänkare från Clausewitz och framåt hade fått de europeiska ledarena att tro att kommande krig skulle bli korta, ekonomer hade hamrat in att långa krig var ekonomiskt omöjliga, i hela arbetarrörelsens DNA låg att arbetare aldrig skulle ställas mot arbetare; det var inte för inte som man samlades under namnet Internationalen.
Många av de faktorer som skulle omöjliggöra ett storkrig sveptes emellertid åt sidan när ”nationalismen blåste upp som en plötslig stormby”, inte minst bland Europas intellektuella. Den engelske poeten Rupert Brooke skrev i sin dikt 1914 ”Nu bör vi tacka Gud som beviljat oss denna stund.” Den blivande tyske Nobelpristagaren Thomas Mann talade om kriget som ”en rening, en befrielse, ett väldigt hopp”. Mann hävdade att ”Den tyska andan är oförenlig med det pacifistiska civilisationsidealet, ty är inte freden ett element av civil korruption? ” Också arbetarrörelsen sveptes med. Händelseförloppet gick så snabbt och överrumplande att inga aktioner kunde samordnas; nationalismen visade sig vara starkare än klassammanhållningen mellan Europas arbetarrörelser.
Så snabbt försvann världen sådan den varit och de idéer som skapat den. Så illusorisk var tryggheten.
Tanken på ett kort renande stålbad fanns emellertid fortfarande kvar. I början av augusti 1914 lovade den tyske Kaisern sina avtågande trupper att ”Ni kommer att vara hemma innan löven faller från träden”. Såväl fransmän som tyskar byggde på tanken att en snabb och kraftfull offensiv skulle avgöra kriget; sedan skulle livet återgå till ”business as usual”, sedan kunde köpmännen fortsätta att tjäna pengar på internationell handel, industrialisterna fortsätta att bygga fabriker, kraftverk och järnvägar medan uppfinnarna fortsatte att skänka världen telefoner, bilar, flygplan och nya mediciner.
Inget skulle visa sig vara mer fel. Snart nog krossades drömmarna om ett kort, gentlemannamässigt krig, ett krig där man – som under tidigare krig – kunde vinna mark och snabba framgångar genom massiva offensiver. Redan krigets första stora tyska offensiv, den mot de belgiska betongforten runt Liège stoppades brutalt upp – trots att Tyskland hade ett massivt överläge i män, träning, ledning och material. Snabba teknologiska förändringar hade industrialiserat dödandet och gjort det möjligt att döda mångfalt fler, på mycket större avstånd, än tidigare. Mot kulsprutors mördande kulkärvar och fältartilleriets lika mördande krevader visade sig hjältemod, bajonetter och kavalleri stå sig slätt. Liv offrades hänsynslöst till ingen nytta, de nermejande tyska soldaterna bildade meterhöga vallar framför de belgiska forten, en belgisk officer sammanfattade läget: ”Naturligtvis hade vi också förluster men de var obetydliga i jämförelse med det blodbad vi anställde bland våra fiender.”
Några korta dagar i början av augusti 1914 var belgierna världens hjältar, David mot Goliat, som mot alla odds stod emot den överlägsna tyska krigsmaskinen. ”Grande victoire belge!” utropade tidningarnas extraupplagor. Varje morgon ståtade de belgiska tidningarna med rubriken ”Les forts tiennent toujours!”; Forten står fortfarande.
Belgarnas triumf blev emellertid ytterst kortvarig. Tyskarna inledde terror mot civilbefolkningen, en föraning om det totala krig som inte skonade någon – civil eller militär – vi har fått se så många av sedan dess. Och när Erich Ludendorff lyckades få fram Tysklands tyngsta belägringskanoner, Krupps 42-centimeters haubits och Skodaverkens 30 centimeters mörsare, smulades betongforten sönder och samman på några dagar.
Försvararnas nya överläge mot anfallande trupper bestod emellertid hela kriget ut. Istället för enskilda, stora betongfort byggde man upp ett ändlöst nätverk av skyttegravar, kulsprutenästen, fältbefästningar, minfält och taggtråd från engelska kanalen till Schweiz. Det var denna ”innovation” som gjorde att kriget körde fast, drog ut på tiden och kostade årskull efter årskull av unga män livet när de av hänsynslösa befäl skickades rakt in i döden under meningslösa försök att erövra några meter mark – försök som var dömda att misslyckas redan från början.
Det var militära innovationer som kulsprutan och skyttegravarna – i kombination med generalernas oförmåga att inse att spelreglerna förändrats – som fick Gertrude Stein, Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald m.fl., att efter kriget tala om ”Den förlorade generationen” (The lost generation), en generation av desillusionerade unga som präglats för livet av första världskrigets mänskliga fasor och där alla de män som stupade på slagfälten lämnade efter sig ett gigantiskt tomrum på så många plan. ”Alla de stora orden förlorade sin giltighet för den generationen.” skrev DH Lawrence. De stora orden och de stora idéerna från tiden före 1914 gick inte att återuppliva.
Första världskriget har också kallats för det första materialkriget, det var här det militärindustriella komplexet – som grep in i alla delar av samhället – fick sitt elddop. Det räckte inte längre att ha flest och tapprast soldater på fältet. Minst lika viktigt var att ha den bästa krigsmaterialen, en krigsindustri som kunde producera alla de vapen, all den ammunition, alla de slagskepp, stridsvagnar och flygplan som behövdes för att skaffa sig överlägsen eldkraft. Det var också ett krig där snabba kommunikationer – både fysiska (järnvägar, fartyg, bilar) och elektroniska (telegraf, telefon och radio) blev avgörande.
Järnvägarna behövdes för att förflytta trupper till striderna, men också för att förse arméerna med mat, ammunition och alla de andra förnödenheter som krävdes för en effektiv strid. Tyskarna var mästare på detta, de hade redan från början organiserat järnvägen just för att kunna stödja krigsinsatsen . Som Tuchman så koncist uttrycker det: ”så snart generalstaben tryckt på mobiliseringsknappen började hjulen i det väldiga maskineri som skulle kalla in, utrusta och transportera två miljoner man automatiskt att snurra.” Var och en av de fyrtio tyska armékårerna krävde 6010 vagnar fördelade på 140 tåg, plus ett lika stort antal för förråden. Allt var planerat, förberett och övat i förväg, ned till det antal vagnsaxlar som skulle passera en bestämd järnvägsbro inom en viss tid. Allt måste fungera med ett urverks precision, uppstod kaos på en punkt skulle kaoset sprida sig till hela systemet och äventyra hela den tyska krigsinsatsen (det är inte utan att man önskar att det gick att skicka några tyska järnvägsofficierare från första världskriget etthundra år fram genom tiden för att få ordning på det svenska järnvägssystemet)
Ett (av många) skäl till att den ryska offensiven in i Ostpreussen misslyckades var, enligt Tuchman, just järnvägen; ryssarna hade en annan, större spårvidd än tyskarna, utmärkt när man vill försvara sitt eget land, men en katastrof när man, som ryssarna, vill göra en snabb offensiv in på fientligt territorium för att avlasta fransmännen i väst. Ryssarna blev helt beroende av den järnvägsmaterial de kunde erövra från tyskarna, något som inte räckte på långa vägar. En annan utmaning för de ryska förbanden var att man led brist på något som vardagligt som telegraftråd. Många ryska förband tvingades slåss i blindo, utan effektiv samordning, eftersom det helt enkelt inte var möjlighet att upprätta samband med ledningen. Andra fick dirigeras med hjälp av radiotelegrafi (i klarspråk) som givetvis kunde avlyssnas av fienden.
Med första världskriget blev logistik, samband och spaning alldeles nödvändiga förutsättningar för framgång. Förmåga att ta till sig omvärldsinformation, se de möjligheter som öppnar sig (även om de inte stämmer med plan och order) och förmåga att improvisera och gripa tillfället i flykten, likaså.
Här har det blivit dags att – som utlovat – åter stifta bekantskap med Joseph Gallieni. Han var favorit till franska överbefälhavarposten 1911, men avstod pga. dålig hälsa. (ÖB blev istället Joffre, som hade ett minst sagt ansträngt förhållande till Gallieni). Han pensionerades i april 1914, men återinträdde i tjänst i augusti, ansvarig för försvaret av Paris. Ingen lätt uppgift, armén ville inte avsätta resurser för att försvara Paris, politikerna ville förklara Paris en öppen stad, regeringen lämnade Paris och det blev inte bättre av att Joffre kände sig hotad av Gallienis inflytande och rykte, och försökte hålla honom på armlängds avstånd. Gallieni fick tillträda sin befattning som ”chef för arméerna i Paris” utan armé. Men Gallieni lade all sin energi och all sitt förutseende på att förvandla Paris till ett befäst läger. ”Hänsynslöst fortsatte han arbetet på försvarsförberedelserna, han slösade varken tid eller medlidande på kverulanter och obeslutsamma, svaghet och oförmåga.” Och i elfte timmen lyckades han övertyga en högst motvillig Joffre om att ge honom befälet över sjätte armen.
I elfte timmen öppnade sig också ett oväntat ”window of opportunity” för de då desperata fransmännen och britterna; en sista, kortvarig möjlighet att vända krigslyckan. De tyska första och andra arméerna hade genomfört ett massiv offensiv genom Belgien – och efter att man besegrat de belgiska forten – skoningslöst kastat tillbaks de franska arméerna och var nu på väg mot Paris på bred front. Då ändrade oväntat den tyska första armén under General Alexander von Kluck marschriktning från Paris mot Marne. Här visade det sig hur viktig underrättelsetjänsten var och hur viktig de nya möjligheterna till flygspaning blivit. ”Utan spaning, ingen aning”, brukar det ju heta. En efter en började underrättelserapporter om att Kluck ändrat marschriktning sippra in till Gallienis stab. Löjtnant Watteau, en flygare i Parisgarnisonen såg de fientliga kolonnorna glida från väster till öster, ett annat flygplan från Paris bekräftade observationerna , snart kom också rapporter från brittiska flygspanare in. Tuchman beskriver det förtätade ögonblicket i Gallienis stab: ”När knappnålarna flyttades enligt de senaste uppgifterna , framträdde Klucks svängning på kartan så tydligt att man inte längre kunde missta sig. Clergie och Girodon (Gallienis stabsofficerare) ropade med en mun: ”De erbjuder oss flanken! De erbjuder oss flanken!””
Gallienis styrka som ledare bestod i att han lyckades skaffa sig aktuell omvärldsinformation, att han genast såg den möjlighet som det förändrade läget erbjöd Parisarmén, att han utan att tveka beslutade att utnyttja situationen genom att sätta in ett anfall så tidigt som möjligt och slutligen att han vidtog alla åtgärder han kunde för att säkra utgången. Både genom att mobilisera sina egna resurser och genom att försöka övertala Joffre att sätta in en offensiv längs hela fronten istället för att fortsätta den planerade reträtten mot Seine. Joffre, som stod nu inför det stora och avgörande beslutet, satte sig likt tjuren Ferdinand, inte under en korkek, men väl i skuggan av en hängask och funderade, vägde olika personer och möjligheter mot varandra och funderade igen. Och igen. Till slut reste han sig från sin skuggiga plats under asken. Han hade fattat sitt beslut. Anfallet skulle börja den 7 september, Gallieni fortsatte att trycka på, har var rädd att om man väntade för länge skulle tyskarna hinna omgruppera och tillfället gå fransmännen ur händerna. Joffre gick till slut med på att tidigarelägga offensiven till den 6 september. Men för att hålla sig egen rygg fri skickade han en telegrafisk brasklapp till Frankrikes president och konseljpresident: ”Sedan Gallieni inlett offensiven i förtid, har jag beslutat om att avbryta reträtten och övergå till allmän offensiv.” När väl offensiven blivit en framgång, till och med en så stor framgång att den kom att kallas ”Miraklet vid Marne,” övergick Joffre till att systematiskt försöka förringa Gallienis roll. Det tycks inte spela någon roll om en man lyckas stiga till överbefälhavare eller koncernchef, behovet av bekräftelse finns kvar; kanske är just behovet av personlig bekräftelse som är den drivkraft som behövs för att ta sig till toppen.
”Les taxis de la Marne” är ännu ett exempel på Gallienis initiativkraft och improvisationsförmåga – och ett ännu ett exempel på hur viktig bra logistik blivit för krigsinsatsen. För att snabbt kunna skicka förstärkningar till den hårt pressade fronten rekvirerade Gallieni 600 taxibilar; genom att göra resan från Paris till fronten två gånger kunde taxibilarna tillsammans förflytta 6000 soldater. När Galliani såg alla de 600 taxibilarna uppställda i perfekt ordning, färdiga att transportera trupperna, utbrast han förtjust: ”Eh bien, voilà au moins qui n’est pas banal!” (Här har vi åtminstone något utöver det vanliga) ett av första världskrigets mest kända citat. Tuchman utnämner för övrigt taxibilarna vid Marne till ”Det sista ridderliga dådet 1914, den gamla världens sista korståg”
Här finns också en avslutande lärdom av första världskrigets första månad. Nämligen: Faran med en övertro på i förväg uppgjorda planer, och behovet av att ständigt utmana planerna i takt med att ny information kommer in från fältet. Denna insikt hade dock varken den franska eller den tyska arméledningen när första världskriget inleddes i augusti 1914. Efter decennier av detaljerad planering hade de en närmast religiös övertro på sina respektive planer, den tyska Schlieffenplanen och den franska Plan XVII.
Schlieffenplanen utarbetades av Alfred von Schlieffen mellan 1891 och 1906 då han var tysk generalstabschef och byggde på att Tyskland ville undvika ett tvåfrontskrig, mot både Frankrike och Ryssland samtidigt. Den andra utgångspunktern var att Ryssland, på grund av landets väldiga storlek och sämre kommunikationer, skulle behöva längre tid för att mobilisera än Frankrike. Därför skulle så mycket av Tysklands trupper som möjligt sättas in i en massiv offensiv mot Frankrike och Paris redan i krigets inledningsskede. Planens mål var att besegra Frankrike och inta Paris på sex veckor, sedan skulle de effektiva tyska järnvägarna göra det möjligt att snabbt förflytta trupperna till östfronten för att ta itu med Ryssland. Men för att en så snabb seger skulle vara möjlig krävdes, och det är den tredje förutsättningen, att huvudoffensiven gick genom det neutrala Belgien. Schlieffen hade två tydliga råd till efterträdarna ”När ni marscherar in i Frankrike ska ni låta siste mannen på högra flygeln snudda vid (engelska) Kanalen med sin ärm” och ”Minns att högra flygeln måste göras stark”, det sista lär han ha upprepat på dödsbädden 1913.
Om den tyska planen baserades på en rationell analys av hotbilden – låt vara med ett betydande mått av risktagande – så var bakgrunden till den franska Generalstabsplan XVII mycket mer irrationell och känslomässig. Den franska armén vill ha en ärofull revansch för det nesliga nederlaget 1870-71. Vid sekelskiftet 1900 gjorde den franska andan uppror mot trettio år av ständig defensivt tänkande som, menade man, var att erkänna den egna underlägsenheten inför Tyskland. Filosofens Henri Bergsons begrepp élan vital, en allt besegrade vilja, passade väl in i detta tankemönster. Den franska generalstaben lämnade tanken på försvar och inriktade sig allt mer på offensiven, ja tom. på ”offensive á outrance”, offensiv till det yttersta. Man var fast beslutna att marschera mot centrala Tyskland utan minsta tvekan, drivna framåt av ”élan vital”, återta Elsass Lothringen och via Metz, Rhen och Mainz marschera hela vägen till Berlin.
Fransmännen var inte ovetande om att tyskarna planerade en stor offensiv genom Belgien, underrättelserapporter om detta saknades definitivt inte. Men den franska generalstaben, GQC, var så förälskad i sin plan 17, så 100-procentigt inriktad på offensiv och såg med sådan förakt på alla former av defensivt tänkande, att man vägrade ta hotet på allvar. Det blev en blind fläck, en ”business blindspot”, i det franska tänkandet. Inte ens när det tyska anfallet genom Belgien faktiskt hade börjat, kunde man ta det till sig. Ställd inför denna information försäkrade den franske generalstabschefen, Henri Mathias Berthelot, tröstande: ”Om tyskarna gör sig skyldiga till en omfattningsoperation genom norra Belgien, kan jag bara säga: Så mycket bättre! Ju större styrkor de har på sin högra flygel, desto lättare för oss blir det att bryta genom deras center”. Så sent som den 20 augusti hävdade Berthelot fortfarande att ”Rapporterna om de tyska trupperna i Belgien är starkt överdrivna. Det finns ingen orsak till oro.” Den som förälskat sig tillräckligt i sin plan ser bara det man vill se – och ser inte det som inte passar in. (Jag återkommer i nästa bokrecension till denna hur destruktiv just denna psykologiska mekanism var när Apple lanserade iPhone.)
Tre veckar senare hade dock såväl tyskar som fransmän – av verkligheten – tvingats att inse att deras omsorgsfullt förberedda planer hade havererat. Totalt.
När det gäller Schlieffenplanen har historiker och militärstrateger tvistat om misslyckandet berodde på planen i sig, eller att man inte följde den till punkt och pricka. Tysklands ÖB, Moltke, var en mycket försiktigare general än von Schlieffen och vågade inte följa rådet att göra högra flanken tillräckligt stark, för varje år stärkte han sin vänstra flank på den högras bekostnad. Von Schlieffen beräknade (med preussisk precision) att Tyskland skulle behöva minst 48,5 armékårer på västra flanken för att vinna en attack mot Frankrike; Moltke nöjde sig med enbart 34. En annan avvikelse var att Moltke skickade två kårer österut när östfronten mot Ryssland höll på att kollapsa alldeles innan slaget vid Tannenberg, två viktiga kårer som hade behövts i slaget vid Marne och som inte heller hann fram i tid till slaget vid Tannenberg. Bristen på samordning mellan Alexander von Klucks första armé och Karl von Bülow 2:a armé skapade den lucka som fransmännen kunde utnyttja vid Marne.
Men det går också att rikta allvarlig kritik mot planen som sådan. Priset för överfallet på neutrala Belgien, och de grymheter tyskarna ställde till med i Belgien för att bryta ner allt motstånd, blev mycket högt. Den extremt detaljerade och rigida tidsplaneringen låste tanken och tillät inga avvikelser. När väl beslut fattats om att sätta igång maskineriet gick det inte längre att stoppa, då blev man den egna planens fånge, och var tvungen att fortsätta den ”to the bitter end”.
När det gäller den franska Plan 17 är domen desto tydligare, den byggde på rent önsketänkande och saknade helt förankring i verkligheten. Vilket paradoxalt nog blev fransmännens räddning, genom att planen så snart havererade så totalt, hade man inget annat val än att börja agera efter hur verkligheten faktiskt såg ut, något som gav utrymme för det franska svar till den tyska grundligheten som enligt Tuchman kallades ”Le systéme D”, där D står för ”se débrouiller”, ungefär att klara sig igenom på något vis.
Ett ironiskt postscriptum till första världskriget, på temat att generalerna alltid planerar för det förra kriget, är att de franska generalerna tog till sig den dyrköpta läxan av alla de misslyckade offensiverna till den milda grad att de helt bytte strategi, från anfall till försvar. De satsade fem miljarder franc på Maginotlinjen, en som de trodde ogenomtränglig försvarslinje bestående av högteknologiska betongbefästningar, stridsvagnshinder, kulsprutenästen och andra försvarskonstruktioner längs gränsen till Tyskland och Italien. Problemet var bara att Hitlers Tyskland mycket mera kreativt valde att fokusera på de möjligheter till offensiva ”Blitzkrieg” som andra av den tidens innovationer – bombflyg, stridsvagnar, lastbilar och motorcyklar -skapade. Ett blixtkrig där tyskarna helt sonika körde runt och flög över den ”ointagliga” Maginotlinjen; än en gång visade det sig att den franska arméledningen dragit fel slutsatser och planerat för fel krig.
Dwight D Eisenhower USA:s president 1953-61, och överbefälhavare för de allierade trupperna I Europa under andra världskriget, formulerade 1957 koncist dilemmat med strategisk planering i citatet: ”Plans are worthless, but planning is everything.”, Planer är intet, planering är allt. Syftet med planering (och i synnerhet med scenarioplanering som mitt hjärta klappar extra varmt för) är inte att ta fram planerna i sig, utan att mentalt förbereda sig för olika möjliga – och till synes omöjliga -verkligheter och att vässa sina sinnen (och skaffa sig ”early warning indicators”) så att man tidigt upptäcker när verkligheten kräver att planer, strategier eller taktik behöver förändras.
Det är en av de viktigaste lärdomarna av Barbara W. Tuchmans Augusti 1914, en lärdom som mänskligheten tycks ha så märkvärdigt svårt att ta till sig att den ständigt förtjänar att upprepas.
För den som är intresserad av vad som hände – och inte minst dynamiken bakom händelserna – denna ödesdigra månad för 100 år sedan är ”The Guns of August” gefundenes fressen, och ger onekligen detaljkunskaper om namn och platser som borde räcka för den mest inbitna militärhistorienörd. Möjligen kan den som är större historienörd än vad jag är jag hitta ett eller annat faktafel, eller en och annan punkt där ny kunskap kommit fram sedan boken skrevs. Men det kompenseras mer än väl av Tuchmans fantastiska förmåga att förstå, beskriva och inte minst levandegöra historien. För att inte tala om hennes språk; hon skriver medryckande, stundtals med vass ironi och bjuder frikostigt på små underfundiga kommentarer.
Men boken är minst lika matnyttig för den som är intresserad av historia, strategi, omvärldsanalys, hur människor tar till sig (eller kanske snarare inte tar till sig) information om omvärlden, hur ledare fattar beslut i pressade situationer och hur ledares personliga drivkrafter påverkar deras beslutsfattare. Vi är inte alltid så rationella som vi vill tro, mer om nåra av det mänskliga beslutsfattandets fallgropar finna att läsa i Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt.
The Guns of August må svara skriven för 52 år sedan och handla om en månad för etthundra år sedan. Men många av dess lärdomar är – dessvärre – lika aktuella idag. När det gäller alla de destruktiva konflikter och tragiska krig vi ser runt om i dagens värld (inte minst i östra Europa, mellanöstern av var än inskränt nationalism sticker upp sitt otäcka ansikte). När det gäller hur företag och organisationer hanterar utmaningar i omvärlden. Och sist – men inte minst för den som vill ha lite hälsosam distans till dagens märkliga svenska valrörelse. Det är inte så himla svårt att se paralleller mellan dagens socialdemokrater och moderater och dåtidens Tyskland och Frankrike, två desperata organisationer, oförmögna att ta sig ur en kamp där planerna inte längre tycks fungera för någon av dem, där utspelen blir allt mer desperata och där det för var dag tycks bli allt mer klart att ingen av dem kommer att sluta som vinnare och båda som förlorare.
Reflekterar Leif Jansson
Barbara W. Tuchman
Förlag: Penguin Books Ltd
ISBN: 9780241968215
